Vad är kortison?

Kortison är en samlingsbeteckning och kortform såväl för preparat av typen kortikosteroider som för ett livsviktigt hormon som bildas i binjurebarken.

Kroppens kortison

Kortison bildas i kroppen när det kroppsegna hormonet kortisol bryts ned. Om man tillför kortison till kroppen som läkemedel har det i princip samma effekter som kroppens eget hormon som tillhör gruppen steroidhormoner.

Bildningen styrs av hypofysen, undre hjärnbihanget, där ett annat hormon, ACTH, bildas och som reglerar kortisonproduktionen. När nybildat kortison kommer ut i blodbanan känner hypofysen av de ökade nivåerna och minskar ACTH-insöndringen. Det kan liknas vid ett slags termostatmekanism.

Kortison livsnödvändigt

Långvarig brist på kortison leder till en bristsjukdom, Addisons sjukdom eller binjurebarkinsufficiens, som utan behandling leder till döden. Alla celler i kroppen har receptorer (mottagare) för kortison. Detta innebär att kortison har många effekter på en mängd cellfunktioner och därigenom orsakar de biverkningar som kan uppträda vid långtidsbehandling med kortisontabletter. En av kortisonets huvuduppgifter är att mobilisera socker från depåer i levern, till förbränning, men även genom nedbrytning av annan vävnad, äggviteämnen och fett, om reserverna i levern är slut.

Kortison och andra binjurebarkshormoner påverkar också vätskebalansen i kroppen genom att minska utsöndringen av natrium från njurarna. Detta leder till att vätska sparas, blodtrycket höjs, urinvolymen minskas med tendens till svullnad och viktökning.

Immunsystemet påverkas också av kortison, något som har utnyttjats vid behandling av inflammatoriska sjukdomar. Hormonet ändrar "inställningen" på immunförsvaret så att den sorts inflammation som leder till t.ex. ledgångsreumatism och astma dämpas.

Kortison som medicin:

Att kortison var ett effektivt läkemedel förstod man redan på 1940-talet när man mirakulöst tycktes kunna "bota" patienter med t.ex. ledgångsreumatism och svår kronisk astma med extrakt från grishypofyser, dvs med ACTH, och senare med syntetiskt framställt kortison. Tidigare rullstolsburna kunde resa sig upp och gå. Glädjen blev tyvärr kortvarig, då det snart stod klart att kortison gav biverkningar som i många fall var allvarligare än själva grundsjukdomen.

Behandlingsmöjligheterna för dessa sjukdomar var på den tiden små och effekten av kortisonpreparaten så dramatisk att det inte var etiskt försvarbart att undanhålla behandling. Man strävade därför att minska riskerna för biverkningar genom olika modifikationer av preparaten och lägre doser.

Denna utveckling tog tid och de som behandlades fick oönskade biverkningar i varierande grad och skador som tyvärr inte gick tillbaka. Detta gav upphov till den "kortisonrädsla", som fortfarande är så vanlig hos många, även inom sjukvården. Det kan inte nog betonas att de oönskade verkningarna av kortison beror på behandling med onödigt höga tablettdoser under lång tid.

Sedan 1950-60-talen har det skett en fantastisk utveckling. Vid många inflammatoriska sjukdomar, inte minst astma, allergiska näsbesvär och eksem, har behandlingen revolutionerats. Man förstod ganska snart att kortisonets inflammationsdämpande effekter kunde renodlas genom att applicera det lokalt på huden och senare även på slemhinnorna.

Man modifierade också läkemedlet så att det sönderdelades och inaktiverades omedelbart när det kom in i kroppen. Först kom kortisonpreparat för behandling av hudsjukdomar och på 1970-talet kom sedan "luftvägskortisonet". Vid såväl astma som allergisk snuva har kortison i spray eller i pulverinhalator blivit en hörnsten i behandlingen.

Biverkningar av kortison

Tabletter:

Kortison i tablettform tas upp i kroppen. De biverkningar som kan uppträda vid långtidsbehandling med kortisontabletter beror alltså på sättet läkemedlet tillförs och på kortisonets effekter på andra organ än de önskade. Biverkningarna av kortison i tablettform beror av dosstorleken och längden på den tid som medicineringen pågår. Känsligheten är dessutom individuell och människor reagerar därför olika på kortison i tablettform.

Vanliga biverkningar som kan märkas tidigt är ökad matlust och ofta ökad energi, något som kan upplevas positivt, medan störd nattsömn och oroskänsla är vanliga och mindre trevliga bieffekter. Vid långtidsbehandling uppträder ofta viktökning och viss svullnadskänsla som orsakas av att vätska binds i vävnaderna.

Kroppens ämnesomsättning påverkas negativt så att blodsockernivåerna stiger, vilket kan leda till diabetes. Hud och blodkärl blir så sköra att lätta vardagliga törnar ger blåmärken. Dålig sårläkning, ökad benskörhet och ökad infektionskänslighet samt minskad muskelmassa är andra exempel på oönskade systemeffekter av kortisontabletter. Dessa symtom är desamma som vid en sällsynt sjukdom, Cushings syndrom eller hyperkortikoidism som beror på en sjukligt ökad kortisolbildning från binjurarna.

Dessa biverkningar är fruktade och allvarliga varför man numera undviker långtidsbehandling med kortisontabletter, om det inte ärabsolut nödvändigt. Om det inte går att kontrollera symtomen försöker man hålla doserna så låga som möjligt.

Korttidsbehandling vid akuta försämringar och vid allvarliga allergiska reaktioner är dock både ofarlig och nödvändig. Man ger då vanligen kortisontabletterna som en kur under begränsad tid. Vid pollenallergi med astma och allergisk snuva, som inte kan kontrolleras med antiallergisk lokalbehandling, kan en långverkande kortisoninjektion ge lindring under flera veckor och vara välmotiverad i mer svårartade fall. Man bör dock undvika upprepade injektioner under samma säsong.

Lokalbehandling:

Astma och allergisk snuva innebär ofta kroniska besvär som kräver långtidsbehandling. När kortisonsprayerna lanserades för cirka 30 år sedan, var det en revolutionerande behandlingsmetod som snabbt minskade behovet av medicinering med kortisontabletter. Trots detta har det tagit flera decennier innan kortison för lokalt bruk blivit optimalt använt. Än idag är många astma- och allergipatienter underbehandlade på grund av "kortisonspöket".

De lokala kortikosteroidpreparat som i dag finns som nässprayer och i pulverinhalatorer innebär att långtidsbehandling med kortison kan ske med i det närmaste fullständig besvärsfrihet med mycket liten risk för biverkningar. I normalfallet, hos patienter med hösnuva och/eller lindrig till måttlig astma, är biverkningsrisken försumbar. Hos en liten grupp patienter förekommer dock lindriga lokala biverkningar som torrhetskänsla och lättblödande, ibland irriterad nässlemhinna.

Vid astmabehandling kan i sällsynta fall irritation i munhåla, svalg eller stämband förekomma. För att undvika lokal irritation bör man alltid noga följa rekommendationerna i bipacksedeln.

Sammanfattning

Kortison är förutom ett livsnödvändigt hormon dessutom en gemensam beteckning för de mest effektiva anti-inflammatoriska läkemedlen (kortikosteroider) som vi känner till. Långvarig behandling med kortison i tablettform orsakar ofta biverkningar som beror på kortisonets hormoneffekter, varför kortisontabletter numera vanligen endast brukar ges i korta kurer vid försämringstillfällen och vid livshotande allergiska reaktioner. Långtidsbehandling med kortison vid astma samt vid allergisk eller icke-allergisk snuva bör ske genom lokalbehandling med nässpray eller pulverinhalator.

Text- och faktagranskning: docent Hans Formgren leg läkare, specialist i allergisjukdomar